Just nu!

Sitter jag här.
Det är hemma.
Jag vet inte hur jag ska beskriva känslan.
Jag har haft underbara dagar.
Underbara månader.
Underbar höst.
Det är farligt att åka ifrån ett ställe utan att förstå det.
Men det är typiskt mig.
Att åka ifrån utan att inse det.
Som att leva en timme i förväg, hela tiden.
Det är typiskt mig.
Jag vill leva i nuet, aldrig i framtiden.
Då får man ta smällen när den kommer, saknaden, oförståelsen.
Ny tid.
Nya utmaningar.
Också gående mot en ovetenskap.
En som är svårförstådd.
Då blir det läskigt.
Jag är inte rädd.
Jag ser fram emot.
Vet bara inte mot vad.
Då är det lättare att sakna.
Sakna något som varit så bra.
Jag gillar er.
Jag gillar det vi haft.
Ni har fått mig att växa.
Ni är bra.