Mitt nya motto

Ofta kommer jag på mig själv, det kan vara vägen till bussen, promenaden runt sjön, kön till kassan, ja vad som helst, med att alltid hamna först.
Först av de jag går med, alltid steget före. Det är inte det att jag alltid vill vara först, visst är jag tävlingsmänniska men inte på det sättet.
Jag tror helt enkelt att jag är för ivrig, ibland för mitt eget bästa.

Så när vi skulle igenom en vanlig elektronisk snurrutgång hamna jag såklart i den ena fållan medans mina kompisar hamna i den bakom. Typiskt mig. Jag springer alltid över övergångställena trots att det är rött. Rättare sagt, jag tänker mig inte ens för, jag bara kollar om det kommer några bilar och går sedan, medan resten väntar. Tänkt hur många dyrbara minuter man kommer att ha slösat i slutändan av sitt liv med att vänta på den där aldrig kommande gröna gubben. Om man överlever alla riksfyllda passager över övergångställena med rödgubbe så att säga. Det är en balansgång det där och samtidigt tror jag de tär en liten tillfredställelse, att inte behöva vänta.
Alltid får jag höra att det kommer bli min död. Hoppas inte det, det vore ju allt för tragiskt, :P...

Så när jag fick upp orden i huvudet, ALLTID STEGET FÖRE, kände jag bara; Oj det är verkligen jag.

Kort och koncist, där har ni mig.