Så nära fast ändå så långt bort.

När jag var liten var jag helt övertygad om att jag skulle lyckas uppfinna en tidsmaskin, om inte till min tolvårsdag så åtminstone tills den dagen jag fyller 20.

För när man fyller 20 då är man äldre än moppekillarna som hänger vid skolan bakom vårt hus. Man är till och med en sån som får köra bil. En riktig vuxen, och då skall inte en tidsmaskin vara något problem.

Nu är jag 20 och 1 år. Eller inte riktigt snarare 21 och 11 dagar. Så jag ligger 11 dagar back och har inte ens börjat med ritningen. Saken är den att just nu skulle jag verkligen behöva en tidsmaskin. En som kan ta mig långa vägar på oerhört kort tid. En tidsmaskin med favoritinställning på Fredriksbergsvägen.

Hör du det Rickard, jag ska strax ta tag i ritningarna.