Denna vanliga dag!

Sitter og kikar på min blomma, den utan några orangeaktiga blommor kvar. Før de har ruttnat som allt annnat hær just nu. Dessutom hatar jag den. Jag gillar blommor med stil. Inte blommor med fjøsaktiga fesiga små kluttar som håller en dag. Jag orkar inte ens få den att væxa trots att jag ær en person som ælskar att se saker væxa.
Jag kan inte væxa hær, på denna platsen, mina åtta viktigaste timmar om dagen kan jag inte væxa, det måste betyda att jag krymper.
Den tanken skræmmer mig, massor.
I Mølleparken kan jag væxa. Jag trivs dær! Det ær min plats.
Jag tror bara inte att den tiden ær nog før mig. Hela min kropp slår bakut, jag vet inte vad jag skall gøra, før det kommer bli svårt oavsætt. Gillar inte svårheten i situationen. Ændå ær jag særdeles bra på att løsa problem men detta kommer svida.

Min fula blomma hatar mig redan men det gør inget, snart kommer fler gøra det med, eller øverreagerar jag!? Hoppas det.
Værst av allt ær att min kropp hela tiden påminner mig om vad jag gjort och vad jag absolut inte borde gjort.
Magen hatar mig, trots att jag æter hokuspokus dofilus fil før att skøna. Nej. MAGSÅR.